KULTURKANON

Vassa strängar på min gitarr.
Jag har aldrig valt att blöda.
Det är väl bara en läggning jag har,
för plåster och för möda.
Stämskruvar är vridna nu,
så falskt så att man kan gråta.
Fascismen kör med sin censur,
tills allting slutar låta.

Jag får klä mig hårt i trä,
och skära av mig min tunga.
Kanon styr nu över ett folk,
där inge vågar sjunga.
Om jag råkar dikta då,
så blir det nån slags validering.
Godkänd gul och godkänd blå,
det känns ändå som likvidering.

Godkänd gul och godkänd blå,
det känns ändå som likvidering.